av Doc Searls och David Weinberger

Översatt till svenska av ISOC-SE. Originaltexten är upphovsrättsbefriad med CC0. Den skrevs för mer än ett decennium sedan, men vi tycker att det fortfarande finns mycket att lära av texten.

---

 

Det finns misstag och så finns det misstag.

Vissa misstag lär vi oss av. Till exempel tanken att sälja leksaker för djur på webben för att bli rika. Vi kommer inte att göra det igen.

Andra misstag insisterar vi på att göra om och om igen. Till exempel, tanken att:

• …webben, likt TV, är ett sätt att hålla ögonen stilla medan annonsörer sprejar dem med meddelanden
• …nätet är något som telekomföretag och kabelbolag bör filtrera, kontrollera och “förbättra”.
• …det är inte bra för användarna att kommunicera mellan olika typer av chat-system på nätet.
• …nätet lider brist på reglering för att skydda industrier som känner sig hotade av det.

 

När det gäller nätet så lider många av oss av Repetitivt Misstagssyndrom. Detta gäller särskilt för dags- och veckotidningspublicering, radiosändningar, kabel-tv, skivindustrin, filmindustrin och telekom, för att bara nämna sex.

Tack vare dessa industriers stora inflytande i Washington så drabbar Repetitivt Misstagssyndrom även lagstiftare, tillsynsmyndigheter och t.o.m. domstolarna. Förra året sköts Internetradio ned redan i sin vagga, trots att det var en lovande industri som hotade att ge lyssnarna val som vida översteg allt annat på de alltmer enformiga (och tekniskt uråldriga) AM- och FM-banden. Vapen, ammunition och ett och annat ”Yee-haw!” för nedskjutningen tillhandahölls av skivindustrin och Digital Millennium Copyright Act, en lagstiftning som förkroppsligar alla de rädslor som Hollywoods alfa-dinosaurier led av när de lobbade igenom lagen i kongressen 1999.

”Internet tolkar censur som en skada och finner en väg runt det”, som John Gilmore uttryckte det. Och det är sant. På lång sikt kommer Internetradio att lyckas. Chat-system kommer att samverka. Dumma företag kommer att bli smarta eller dö. Dumma lagar kommer att dö eller bytas ut. Men som John Maynard Keynes också uttryckte det, ”på lång sikt är vi alla döda”.

Allt vi behöver göra är att hålla fokus på vad Internet egentligen är. Det är inte så svårt. Nätet är inte raketforskning. Det är inte ens naturvetenskap för årskurs 6 när allt kommer omkring. Vi kan sätta stopp för tragedin Repetitivt Misstagssyndrom under vår livstid – och spara några biljoner dollar i dumma beslut – om vi bara kan minnas ett enkelt faktum: nätet är en värld av ändar. Du finns i en ände och alla andra och allting annat är vid de andra ändarna.

Visst, det är ett må-bra-uttalande om att alla har ett värde på nätet etc. Men det är också ett grundläggande och bergsäkert faktum om nätets tekniska arkitektur. Och Internets värde kommer ur dess tekniska arkitektur.

Lyckligtvis är Internets sanna natur inte så svår att förstå. I själva verket står endast en näve uttalanden mellan Repetitivt Misstagssyndrom och Upplysningstiden…

…om man tittar närmare på det.

1) Internet är inte komplicerat

Tanken bakom Internet var från början att ta till vara den fantastiska kraften enkelheten – lika enkelt som gravitationen i den verkliga världen. Fast istället för att hålla samman små stenar tätt intill den stora runda stenen så var Internet utformat för att hålla samman mindre nätverk och göra dem till ett enda stort nätverk.

Detta görs genom att göra det lätt, lätt, lätt för nätverken att skicka och ta emot data till och från varandra. Således utformades Internet för att vara det enklast tänkbara sättet att få bitar från vilket A som helst till vilket B som helst.

2) Internet är inte en sak. Det är en överenskommelse.

När vi ser ledningsstolpar så ser vi nätverk som ledningstrådar. Och vi ser dessa ledningstrådar som delar av nätsystem: telefonsystemet, elkraftssystemet, kabel-tv-systemet.

När vi lyssnar på radio eller tittar på tv får vi höra att en kanal (eng. network) därifrån som programmen kommer.

Men Internet är något annat. Det är inte kablar. Det är inte ett system. Och det är inte en tv-kanal.

Internet är ett sätt för alla de saker som kallar sig nätverk att samexistera och samarbeta. Det är ett inter-nätverk. Bokstavligen.

Det som gör nätet inter är det faktum att det bara är ett protokoll – Internetprotokollet för att vara exakt. Ett protokoll är en överenskommelse om hur saker och ting fungerar tillsammans.

Detta protokoll specificerar inte vad människor kan göra med nätverket, vad de kan bygga vid dess kanter, vad de kan säga, vem som får tala. Protokollet säger helt enkelt: Om du vill utbyta bitar med andra, gör så här. Om du vill koppla en dator – eller en mobiltelefon eller ett kylskåp – till nätverket, så måste du gå med på avtalet som är Internet.

3) Internet är korkat.

Telefonsystemet, vilket inte är Internet (åtminstone inte ännu), är grymt smart. Det vet vem som ringer vem, var de är, om det är ett röst- eller ett datasamtal, hur långt samtalet är, hur mycket samtalet kostar etc. Och det tillhandahåller tjänster som bara ett telefonnät bryr sig om: samtal väntar, nummerpresentation, *69 och en massa andra grejer som telefonbolagen gillar att sälja.

Internet är å andra sidan korkat med flit. Dess skapare såg till att det största, mest inkluderande nätverket av dem alla var lika korkat som en låda stenar.

Internet vet inte en massa saker som ett smart nätverk som telefonsystemet vet: identiteter, behörigheter, prioriteringar etc. Internet vet bara en enda sak: detta gäng av bitar måste förflytta sig från en del av nätet till en annan.

Det finns tekniska skäl till att dumhet är en bra design. Korkat är robust. Om en router misslyckas, tar paketen en annan väg förbi, vilket innebär att nätet fortsätter att fungera. Tack vare sin dumhet så välkomnar nätet nya enheter och människor, vilket gör att det växer snabbt och i alla riktningar. Det är också enkelt för arkitekter att inkorporera nätåtkomst i alla typer av smarta enheter – videokameror, telefoner, sprinklersystem – som lever vid nätets ändar.

Det beror på att det viktigaste skälet till att korkat är bra har mindre att göra med teknik än med värde…

4) Att tillföra värde till Internet sänker dess värde.

Låter konstigt men det är sant. Om du optimerar nätverket för en typ av applikation så görs det mindre optimalt för andra. Till exempel, om du låter nätverket prioritera röst- eller videodata för att de ska komma fram snabbare så berättar du för andra applikationer att de måste vänta. Och så fort du har gjort det så har du vänt nätet från något enkelt för alla till något komplicerat för endast ett syfte. Det är inte längre ett Internet.

5) Internets värde uppstår i ändarna.

Om Internet vore ett smart nät så skulle dess utformare ha förutsett vikten av en bra sökmotor och skulle ha byggt in sökfunktionen i själva nätverket. Men eftersom dess utformare var smarta så gjorde de nätet för korkat för det. Så sökfunktionen är en tjänst som kan byggas vid en av Internets miljoner ändar. Eftersom människor kan erbjuda vilken tjänst de vill från sin ände så har sökmotorer tävlat, vilket inneburit valmöjlighet för användarna och häpnadsväckande innovationer.

Sökmotorer är bara ett exempel. Eftersom allt Internet gör är att kasta bitar från en ände till en annan så kan innovatörer bygga vadhelst de kan tänka sig och förlita sig på att Internet förflyttar data åt dem. Du behöver inte få tillstånd från Internets ägare eller systemadministratör eller vice serviceprioriteringschef. Har du en idé? Förverkliga den. Och varje gång du gör det så stiger Internets värde.

Internet har skapat en fri marknad för innovation. Det är nyckeln till Internets värde. På samma sätt…

6) Pengar flyttar till förorterna.

Om Internets hela värde finns vid dess kanter så ”vill” Internetuppkoppling bli en vara i sig självt. Det bör tillåtas vara det.

Det är bra business att tillhandahålla varor, men varje försök att höja värdet på själva Internet måste motverkas. För att vara specifik: De som tillhandahåller Internetanslutning kommer också oundvikligen att vilja erbjuda innehåll och tjänster eftersom anslutningen i sig självt kommer att bli för lågt prissatt. Genom att hålla de två funktionerna separerade kommer vi att förmå marknaden att sätta priser som kommer att maximera tillgången och maximera innovation inom innehåll/tjänster.

7) Världens ände? Nä, en värld av ändar.

När Craig Burton beskriver nätets korkade arkitektur som en ihålig sfär, bestående helt av ändar, så målar han upp en bild som fångar själva kärnan av vad som är så anmärkningsvärt med Internets arkitektur: Ta ut värdet ur centrumet så aktiverar du en vansinnig blomstring av värde bland de anslutna ändpunkterna. Därför att när varje ände är ansluten, mellan en och en, och mellan en och alla, så blir de ändarna naturligtvis inte slutpunkter överhuvudtaget.

Och vad gör vi ändar? Vadsomhelst som kan göras av vemsomhelst som vill flytta runt bitar.

Lägg märke till stoltheten i vår röst när vi säger ”vadsomhelst” och ”vemsomhelst”? Det kommer direkt från Internet enkla, korkade tekniska arkitektur.

Eftersom Internet är en överenskommelse så tillhör det inte någon person eller grupp. Det tillhör inte etablerade företag som tillhandahåller dess stomme. Det tillhör inte Internetleverantörerna som erbjuder våra anslutningar. Det tillhör inte webbhotellen som hyr oss servrar. Det tillhör inte de branschorganisationer som tror att deras existens är hotad av vad resten av oss gör på nätet. Det tillhör inte heller någon regering, oavsett hur uppriktigt den försöker skydda och hålla sitt folk tillfreds.

Att ansluta sig till Internet är att gå med på att öka värdet vid dess kanter. Och sen händer något riktigt intressant. Vi är alla anslutna lika. Avstånd betyder ingenting. Hindren försvinner och för första gången kan människans behov av att kopplas samman realiseras utan artificiella barriärer.

Internet ger oss möjligheten att för första gången bli en värld av ändar.

8) Internets tre dygder.

Så, de är alltså våra fakta om Internet. Vi sa ju att det var enkelt.

Men vad innebär de för vårt beteende… och ännu viktigare, mega-företagens och regeringarnas beteende som fram tills nu agerat som om Internet vore deras.

Här är tre grundläggande regler för beteende som är knutna direkt till Internets faktiska karaktär:

• Ingen äger det.
• Alla kan använda det.
• Vem som helst kan förbättra det.

Låt oss titta lite närmare på varje …

8a) Ingen äger det.

Det kan inte ägas, inte ens av de företag vars ”rör” det passerar genom, eftersom det är ett avtal, inte en sak. Internet är inte bara i det offentliga rummet (eng. public domain), det är ett offentligt rum.

Och det är bra, eftersom:

• Internet är en pålitlig resurs. Vi kan bygga företag utan att behöva oroa oss för att ett Internet AB kommer att tvinga oss att uppgradera, fördubbla sitt pris när vi har kopplat upp oss, eller tas över av en av våra konkurrenter.
• Vi behöver inte oroa oss för att vissa av dess delar kommer att fungera med en leverantör och andra bara kommer att fungera med någon annan leverantör, så som vi gör med mobiltelefonindustrin i dagens USA.
• Vi behöver inte oroa oss för att dess grundläggande funktioner endast kommer att fungera med Microsofts, Apples eller AOL: s ”plattform” – eftersom det sitter under dem alla, utanför deras egen kontroll.
• Underhållet av Internet är fördelat mellan alla användare, inte koncentrerat i händerna på en leverantör som kan gå i konkurs och att vi alla tillsammans är en mer motståndskraftig resurs än någon centraliserad grupp av oss någonsin skulle kunna vara.

8b) Alla kan använda det.

Internet byggdes för att inkludera alla på denna planet.

Sant, bara en tiondel av världen – bara 600,000,000+ personer – är idag anslutna till Internet. Så ”kan” i frasen ”Alla kan använda det” är med förbehåll för de eländiga orättvisorna i välstånd. Men, om du har tur nog att ha tillräcklig materiell rikedom för en anslutning och en uppkopplad apparat, så skapar själva nätverket inga hinder för deltagande. Du behöver inte en systemadministratör som låter dig deltaga efter sitt godtycke. Internet utelämnar medvetet tillåtelser och tillstånd ur systemet.

Det är också därför som Internet upplevs av så många av oss som en naturresurs. Vi har sökt oss till det som om det vore en del av den mänskliga naturen som bara väntar på att hända – precis som att tala och skriva nu känns som en del av vad det innebär att vara människa.

8c) Vem som helst kan förbättra det.

Vem som helst kan göra Internet till en bättre plats att bo, arbeta och fostra barn i. Det kräver en riktig dumskalle med en vilja av järn för att göra det värre.

Det finns två sätt att göra det bättre. Först så kan du bygga en tjänst på nätets kant som är tillgänglig för alla som vill ha den. Gör den gratis, få folk att betala för den, lägg ut en insamling, ja vad som helst.

För det andra kan du göra något viktigare: möjliggöra en helt ny uppsättning änden-av-nätet tjänster genom att hitta på ett nytt avtal. Det var så e-post skapades. Och diskussionsforum. Och till och med webben. Skaparna av dessa tjänster kom inte bara med applikationer, och de mixtrade inte med själva Internet-protokollet i sig självt. Istället tog de fram nya protokoll som använder Internet, på samma sätt som avtalet om hur man kodar bilder på papper möjliggjorde faxmaskiner utan att ändra något i själva telefonsystemet.

Kom bara ihåg att om du hittar på ett nytt avtal så måste det vara öppet, ägarlöst, och för alla användare om det snabbt ska generera värde, så som Internet gjorde. Det är precis därför som Instant Messaging har misslyckats med att uppnå sin potential: De ledande IM-system idag – AOL:s AIM och ICQ och Microsofts MSN Messenger – är privata områden som kan köras på nätet, men de är inte en del av nätet. När AOL och Microsoft bestämmer att de ska köra sina meddelandesystem på ett dumt protokoll som ingen äger och alla kan använda, kommer de att ha förbättrat nätet enormt. Fram till dess kommer de bara att vara korkade, och inte på ett bra sätt.

9) Om Internet är så enkelt, varför har så många varit så korkade om det?

Kan det bero på att Internets tre dygder är motsatsen till hur regeringar och företag ser på världen?

Ingen äger det: Företagen definieras av vad de äger, så som regeringarna definieras av vad de kontrollerar.

Alla kan använda det: I företag innebär försäljning en överföring av exklusiva nyttjanderätter från säljaren till köparen; i regeringar innebär stiftandet av lagar införande av restriktioner för medborgarna.

Vem som helst kan förbättra det: Företag och regeringar omhuldar auktoriserade roller. Det är en uppgift för endast vissa människor att göra vissa saker, att göra rätt förändringar.

Av sin natur är företag och regeringar predisponerade att missförstå Internets väsen.

Det finns en annan anledning till varför Internet inte har lyckats så bra med att förklara sig självt: De Stora Pengarna skulle föredra att fortsätta beskriva Internet för oss som bara långsam TV.

Internet har varit för mycket som den andra Walt som skrev i ”Song of Myself”: Jag gör mig inte besväret att bli förstådd. Jag vet att de elementära lagarna aldrig ursäktar sig.

Å andra sidan, Internets elementära lagar tänkte aldrig på att folk skulle bygga karriärer på att inte förstå dem.

10) Vissa misstag kan vi sluta göra redan nu.

De företag vars värde kom från att distribuera innehåll på ett sätt marknaden inte längre vill göra – kan ni höra oss skivindustrin? – kan sluta tänka att bitar är som lätta atomer. Ni kommer aldrig att hindra oss från att kopiera de bitar som vi vill ha. Istället, varför inte ge oss några skäl att köpa musik från er? Vafan, vi kanske till och med skulle hjälpa er att sälja era grejer om ni bad oss​.

De statsbyråkrater som har förväxlat Internets värde med innehållets värde borde inse att om de mixtrar med Internets kärna så sänker de faktiskt dess värde. Faktum är att de kanske kunde bli varse att ett system som transporterar alla bitar lika, utan statens eller industrins censur, är den enskilt starkaste kraften för demokrati och öppna marknader som historien skådat.

De etablerade leverantörerna av nätverkstjänster – Ledtråd: Det börjar med ”tele” och slutar med ”kom” – kunde acceptera att det dumma nätverket kommer att svälja deras smarta nät. De kunde bita i det sura äpplet nu istället för att spendera hundratals miljarder dollar i kostnader som försenar och bekämpar det oundvikliga.

Den federala myndighet som ansvarar för tilldelning av spektrum skulle kanske märka att värdet av ett öppet spektrum är detsamma som det verkliga värdet av Internet.

De som skulle vilja censurera idéer skulle kanske inse att Internet inte kan urskilja godbitar från en dåliga bitar även om det skulle ta ett bett av varje bit. Oavsett vilken typ av censur som kommer att införas måste införas på nätets ändar – och det kommer inte att fungera så bra.

Kanske kan företag som tror att de kan tvinga oss att lyssna till deras budskap – deras banners, deras påträngande ”graphic crawls” över sidorna vi försöker läsa – kommer att inse att vår förmåga att hoppa från plats till plats är inbyggd i webbens arkitektur. De kan lika gärna bara sätta upp banners som säger ”Hej! Vi förstår inte Internet. Åh, och förresten, så hatar vi det.”

Nu får det vara nog. Låt oss sluta banka huvudet mot Internetlivets fakta.

Vi har inget att förlora förutom vår dumhet.